Ellinge Slott                   

                            Roman av Per-Olof Nilsson

Polis- och Ambulanspersonal fann författaren Per-Olof Nilsson 25 februari 2007 i ett djupt dike vid Ellinge Slott, Eslöv. Nerkyld, brutet ben, näsan stod på kvart i tolv.

Foto: Rättsmedicin fann 25 sår på.kroppen  

Läs storyn om mordförsöket vid Ellinge Slott! Jonas Pettersson ringde själv till 2 poliser och sa att han kört ihjäl en människa. Men han sa inte var han slängt offret.

Beställ boken 0413/54 23 25

Storyn i den här boken börjar med stroken den 10 januari 2005

 Författaren har utgett två självbiografiska romaner:

1/ Boven 1758 som utkommit i en 10:e upplaga

2/ Ta Fast Boven som utkommit i en 3:e  upplaga.

Andra litterära verk:

Skådespelet Skattesmällen

Enmansteatern Straffången

Rapport Nr 1 om Rättslösheten

Julafton för byråkrater

På Brottets Väg

Cancern kan besegras

Mordförsöket på författaren utfördes vid Ellinge Slott

Rättsmedicinen i Lund fann 25 skador på kroppen efter misshandeln som bestod av sparkar mot kroppen. Han kallas ofta för Boven 1758. De flesta sparkarna hamnade på snickarens huvud som blödde ymnigt.

Eget förlag

Beställning av böcker:

Per-Olof Nilsson

Tel. 0413/54 23 25

E-post:

Copyright:   Per-Olof Nilsson

 Tel. 0413/54 23 25 eller 070-555 7698                

Ur innehållet

Promenadhjälp

Mordförsöket den 25 febr

Förord

Många människor skulle gå under när de möter verkligheten. Författaren vänder emellertid den bistra verkligheten till något positivt och fortsätter att leva. 

Tidningar, radio och teve beskriver endast i undantagsfall vad byråkrater och förtroendevalda gör för övergrepp mot enskilda människor. I den här boken kan du läsa om ett mycket tragiskt fall. Författaren Per-Olof Nilssons fall (känd som Billingesnickaren och som Boven 1758) har tidigare beskrivits i två böcker – Boven 1758 och Ta Fast Boven. Biblioteket i Eslöv, där Billinge ligger, köpte båda böckerna. Sen läste man dem, sen gömde man dem. Böckerna plockades bort från utlåningshyllorna och gömdes. De får inte under några omständigheter stå på utlåningshyllorna.

Politikerna tål heller inte läsa böckerna, långt mindre att diskutera vad böckerna handlar om. Prästerna tål heller inte läsa böckerna åtminstone inte låta författaren komma till tals vare sig i kyrkor eller församlingshem i undantag av två gånger. Prästerna har heller inte klarat att besöka författaren eller ens att ringa till honom trots det mycket omskrivna mordförsöket vid Ellinge Slott. Författaren vigdes dessutom till diakon 1959 vid Svenska Kyrkans Diakonskola i Stora Sköndal, Stockholm.

Billinge/Eslöv 2009

Per-Olof Nilsson

Som strokepatient

Under Boven 1758:s, Billingesnickaren Per-Olof Nilssons, färd till Stockholm kom den häftiga stormen Gudrun. Han skulle hålla föredrag på tre ställen. Det första skulle äga rum på Rotary i Täby måndagen den 10 januari 2005. Föredraget skulle börja klockan 12.00. Men två timmar innan besökte han sin gode vän Rune Andersson som bor endast fem minuters promenadväg från Rotary.

 Han var inne i en aktiv period. Han sålde mycket böcker, spred många flygblad, höll många föredrag. Spänningen mellan honom och byråkraterna steg.  Dessa tålde inte att allmänheten fick information om hur det går till. Byråkraterna var till synes lugna och overksamma. Mörkermännen var ingalunda overksamma de bara avvaktade sin stund. Gå inte förbi kapitlet om mordförsöket vid Ellinge Slott.

 Snickaren skulle anteckna namn och telefon på en person men handen lydde inte. Frun som arbetat på en stroke-avdelning förstod vad som hänt så hon ringde genast efter ambulans. Redan klockan 11.00 på förmiddagen bars han in på akuten på Karolinska Sjukhuset. Klockan sju på kvällen hämtades han som näst sista patient och lades in på en observationsavdelning. Han hade inte bevisat att han behövde omedelbar behandling. Dagen efter fick han upplysning om att han drabbats av stroke. Efter ytterligare tre dagar flögs han med ambulansflyg till Universitets-sjukhuset i Lund där han lades in i ett isoleringsrum på infektions-avdelningen. Allt tal om att man kan behandla människor med framgång om man bara kommer till sjukhuset inom tre timmar har ingen eller ringa betydelse i praktiken. En undersköterska på Infektionsavdelningen frågade om han varit ute med dåliga flickor i Stockholm eftersom han lades in på ett isoleringsrum. 

 När han flyttats över till en strokeavdelning kom en syster och intervjuade honom. Han berättade villigt både vad han sysslade med och att han i Stockholm och Gästrikland var bokad för tre föredrag när han blev sjuk. Systern som tycktes leva helt för sitt jobb hade inte en aning om livet ute i samhället - åtminstone inte om hur livet är för företagare. Hon kunde inte fatta att livet var sådant utanför sjukhuset. - Du ljuger! sa hon flera gånger.

 Så blev det tid för bad. Tre systrar lade honom i en badbalja och skjutsade in honom i duschen.  När vattnet sattes på gick tankarna till slakten under barndomen. Det blev en alltför stark påminnelse om hur grisarna skållades. Han skrek så häftigt att man blev tvungna att avbryta badningen. Sen skickades han över till en annan stroke-avdelning och lades in på ett enskilt rum. Här bad han om att få komma till Orups-Sjukhuset i Höör. En kvinnlig läkare från Orup kom för att besiktiga honom. Han hade tur för hon tittade aldrig på honom. Hade hon gjort det så hade han nog aldrig fått komma dit. När han kom dit och mötte han en helt annan värld.

Före stroken hade Billingesnickaren Per-Olof Nilsson varit jagad av skattmasar, fogdar och poliser i tjugotre år. Han hade suttit i häkte 3 månader, blivit misshandlad av fångvaktare, blivit hotad till livet och utsatt för mordförsök. Tjugoen gånger hade snickaren dragits till skranket utan att det blivit en enda fällande dom vare sig i Tingsrätt eller Hovrätt.  Man var snart mogen att ta till än hårdare och brutalare metoder för att få tyst på denne orädde samhällskritiker.

På Orups-Sjukhuset, Höör

Arbetsterapeuten Heléne

Ju längre man iakttog hennes sätt att visa omsorg desto mer lust fick man att skriva några rader. Hon kom med träningsförslag som gav kraft att leva vidare och känna hopp trots en svår sjukdom. Ansiktet lyser av glädje när hon ser att patienten gör framsteg. Detta skapar trygghet och ger stor uppmuntran. Hon visar ett engagemang som man inte tror är möjligt. Troligen kan man inte möta den här typen av människor annat än på Orups-Sjukhuset.

Sjukgymnasten Håkan  

Tryggheten var personifierad i Håkan. Ibland kom man till gymnastiksalen så trött att man inte orkade prata. Då sa han: Vi tar det lite nättare idag. Sen sökte han ögonkontakt med patienten. Och så körde han sitt program. Han såg i ögonen när man närmade sig smärtgränsen som han aldrig körde över.

 Med en ängels tålamod lärde han snickaren att stå på benen och ta några stapplande steg. Sen gick han över till barren (två parallellt uppsatta rör i vars ända var uppsatt en stor spegel) där man kunde gå och samtidigt hålla sig. Snickaren ville få spegeln utbytt mot en bild på en söt flicka. Nej, det går inte, sa Håkan. På håltider körde snickaren i rullstolen över till barren och vände bort spegeln. Han visste att en bild på en söt flicka skulle öka prestationen.     

Och det var  Håkan som lärde ut hur man kravlar upp igen efter ett fall på golvet. Håkan var inte så pratsam. Han hade lärt sig att tolka ögonen och för honom var det ett överlägset språk. 

Sjukgymnasten Susanne

Susanne sken av iver att hjälpa sina patienter. Det strålade ut någon slags värme ur hennes kropp. Susanne träffade snickaren främst när hon hade lektioner för läkarkandidater. Hon beskrev hans fall och visade upp honom för sex grupper. Hennes suveräna framställning gjorde att eleverna satt och sög i sig varje ord.  

Hennes karisma lyste klart när hon behandlade patienter med förlamade armar och ben. Susannes väsen går inte att beskriva med full rätt. Man måste möta henne för att kunna förstå helt och fullt. Hon tillhör definitivt sådana människor som man bevarar i minnet hela livet.

Logopeden Jane. Vid besöket hos logopeden skulle snickaren läsa in en text till en bandspelare. När det var gjort spelades texten upp. Han kände inte igen sin egen röst. Han som gjort otaliga offentliga framträdanden ända sedan ungdomen chockades. Och han föll i hejdlös gråt. Först nu förstod han hur sjuk han var. Logopeden måste offra större delen av lunchen. Hon kunde inte lämna snickaren så länge tårarna forsade ur honom. Ett möte med rehab-teamet en timme senare blev också dränkt i tårar.

 Christine, en undersköterska, kom in på rummet innan gråten upphört och frågade om hon kunde få ta snickaren med på en promenad i parken. Svaret blev ”mer än gärna”. Hennes berättelser från livet samt vandringen i den sköna parken gjorde att tårarna stannade.När vi återkommit tillbaka till rummet kom överläkaren Bertil Tufvesson. Han berättade att det var vanligt att stroke-drabbade människor råkade ut för gråtattacker. Så frågade han om han kan sätta in lite medicin som bromsar den här typen av attacker. Bortåt eftermiddagen smög sig snickaren ner i källaren och knackade på psykologen Agnetas dörr. Hennes underbara sätt och hennes varma ord var minst lika verkningsfulla som läkarens piller. Agnetas ord var dessutom direktverkande. Snickaren vågade återgå till behandlingen. På avdelningen hade man blivit av med snickaren så man skickade ut personal att leta efter honom. En av sökarna knackade på hos psykologen Agneta medan han satt där. 

Överläkaren Bertil Tufvesson

- Jag förstår inte hur all personal kan vara så besjälad av att hjälpa patienterna, sa snickaren.

- Det är ju därför vi är här, svarade läkaren. Visst händer det att vi får personer av annat slag men som regel trivs dom inte utan slutar igen.

 Inför hemresan försökte två systrar instruera hur man tar på sig en stödstrumpa. Till slut sa snickaren: ”Det här klarar jag inte och gifta mig vill jag inte." Läkaren la sig i diskussionen och sa att då kan det ena helvetet bli värre än det andra. Han hade ställt sig bakom rullstolen utan att snickaren märkte det.

Här kommer vi i närheten den anda som gjort Orups-Sjukhuset så berömt. Frigjordheten i kombination med att patienterna känner att läkaren arbetar för deras bästa skapar denna gynnsamma atmosfär. Orups-Sjukhuset har rykte även utomlands om att ha hög vårdkvalitet. De flesta har varit anställda i många år. Man slutar inte då man trivs.    

Två patienter i matsalen planerade en kupp.

Mitt emot snickaren i matsalen satt nu en man med namnet Lars, som var från Landskrona. När Lars en dag gnällde över att pengarna inte räckte erbjöd snickaren honom att få följa med på en kupp en natt. Det lönar sig mycket bättre än att slita på dagarna. Nuförtiden är det ingen risk att åka fast. Poliserna håller ju bara på med hastighetskontroller, cykelljus och bilbälte. Dessutom har jag fina meriter, sa snickaren. Jag ska åka till rummet och hämta dem. Det var boken Boven 1758 som har en bild på snickaren i fångkläder och med fotboja omkring det ena benet. 

När Lars tog boken började han skratta. Han kunde inte sluta. Snickaren började också skratta. Ingen av dem kunde sluta. På tredje dagen var man tvungen att skilja dem åt. Nu placerades snickaren vid ett ensamt bord så att han inte kunde se Lars. Sommaren 2005 kom Lars och hälsade på i Billinge. Kuppen färdigplanerades och hemligstämplades. Ingen kommer någonsin att få veta något.

Hemvården i Eslöv

Terapeuten Helena och sjukgymnasten Håkan fick uppdraget att skjutsa hem snickaren till Billinge. Man hade bestämt möte med både arbetsterapeuten Maritha Pettersson och biståndsbedömaren Ulla Rosenkvist. Ingen av dem kom.

Till slut kom syster Inga som är sjuksköterska i Billinge/Stehag. Det var hon som ordnade mat de första dagarna. Terapeuten och biståndsbedömaren kom några dagar senare. Då gick man igenom vad snickaren behövde. Redan på Orup hade snickaren tränat att klä sig. Men han saknade varmvatten. Det var en fråga som måste lösas.

 Det viktigaste var att skynda på kommunen att ta beslut om snickaren skulle beviljas hjälp till inköp av en varmvattenberedare. Att det fanns en människa i Billinge som var tvungen att tvätta sig i kallvatten rörde dem inte på kommunen. Byråkraterna i stadshuset levde ett bekvämt liv som liknade överklassens. Och man hade ingen eller åtminstone liten ambition att underlätta för sjuka och handikappade. Ansökan om bidrag till varmvattenberedaren hade gjorts i god tid före utskrivningen från Orup. Beredaren hade gått sönder precis när snickaren skulle köra på föredragsturné till Stockholm. Staten hade tidigare tagit alla hans pengar och all hans egendom – t.o.m. ärvda minnessaker. Minnessakerna saknade både värde och intresse för allmänheten. Men tjänstemännen gjorde den bedömningen att staten skulle ha mer nytta av snickarens minnessaker. Det måste noteras att man vid taxeringsrevisionen inte hittat ens så mycket fel att man kunde utdöma skattetillägg.

 Nu blev den halvsidesförlamade snickaren tvungen att tvätta sig i kallvatten. En gång försökte han värma vatten på spisen. Uppvärmningen gick bra men han klarade inte att bära kastrullen till tvättstället. Mer än häften av vattnet spilldes innan han nådde tvättstället. Till slut fick kommunen beslutat att ge ett bidrag till varmvattenberedaren. Sen dröjde det inte länge förrän firman monterade in den nya beredaren.

Maritha Pettersson ville vara närvarande när snickaren skulle duscha första gången. Han fick tillsägelse att vänta tills hon hade tid att komma. Dag och klockslag bestämdes. Det kom två flickor – Maritha och en till. Den ena ställde sig framför honom och den andre bakom. Vad skrik det skulle blivit om en flicka blivit tvungen att duscha med en kille framför och en bakom. Det är mycket man måste utstå som förlamad.

 På Orup hade snickaren tagit en del tester i syfte att kontrollera om han skulle få behålla körkortet. Både syn- och hörselprov blev godkända. Men reaktionen underkändes i test. Snickaren fick erbjudande att komma tillbaka och göra om provet. Det andra provet gjordes ett par dagar före midsommar 2005. Han lyckades och han blev enormt glad. Nu gick han ut till garaget, startade bilen och försökte lägga in de olika växlarna. Det var oerhört svårt och han var inte nöjd. Det svåraste var ett flytta det förlamade högerbenet från gaspedalen till bromsen.  Han tränade nästan varje dag och det gick bättre och bättre. Han t.o.m. körde ut på vägen för att känna hur det kändes. Han använde både ettans och tvåans växlar.

 Så ringde han till kommunen och begärde att få tillstånd att hålla på handikapplatser. Lars Anselm och Ingemar Nilsson gjorde utredningen. Det blev avslag. Snickaren var för bra. Den samhällstillvända terapeuten Maritha höll med om att Nilsson var för bra. Utredarna erbjöd Nilsson att komma in med en ny ansökan med ett nytt läkarintyg som bilaga. Äldreministern Ylva Johansson (s) kom till Eslöv och spred surt valfläsk inför det stundande valet i september. Chefen på Vård och Omsorgsmyndigheten Bernt Nilsson ledde mötet. Nu passade Nilsson på att fråga ministern hur många gånger hon anser att man skall göra ansökningar innan man får tillstånd att ställa bilen på handikapplatser. Det räcker med en gång svarade ministern. Mötesledaren avbröt och förklarade att han skulle kontakta Nilsson i frågan. Men det gjorde han aldrig.

Snickaren ville nu ha klart besked hur många gånger han skulle lägga in ansökningar innan han kunde få detta självklara tillstånd. Men det blev inget besked. Alla som såg hur dåligt Nilsson rörde sig tyckte att det var upprörande att han inte fick tillstånd att ställa bilen på handikapplatser. Snickaren blev starkare och han började sprida information om behandlingen från kommunen.

Snickaren tog ett samtal med Länsstyrelsen som är tillsyningsmyndighet. Det ledde till beskedet att länsstyrelsen inte tänker göra något. Man sa attNilsson inte har rätt ton.  Någon förklaring hur tonen skall vara lämnades inte.

Träningen borde varit bättre.

Snickaren fick träna hos sjukgymnasterna på Kärråkra Vårdcentral, Eslöv, där lärde snickaren hur han skulle träna på några maskiner. Man var noga med att han lärde rätt grepp. Medan snickaren tränade gick sjukgymnasterna till mer avancerade maskiner och tränade. Man höll ständigt ett vakande öga på snickaren. Träningspassen brukade vara 30 minuter. Snickaren ville träna mer men det fanns inte utrymme till längre tider. Konstigt nog stod det alltid en massa maskiner tomma utan att nyttjas.

Fler bekymmer

Snickaren klarade inte att betala räkningar, inte heller att hålla ordning på papper som kom. Han begärde hjälp. Det enda svar han fick var att det inte ingår i hemtjänstens arbete. Tiden gick och pappren hopade sig - likaså betalningsanmärkningarna. Till slut fick han en god vän att hjälpa sig att betala räkningar via datorn. Uppenbart gav det byråkraterna njutning att se de hjälplösa sjuklingarna. Byråkraternas policy var att sjuklingarna själva skulle veta var man kunde begära hjälp. Det måste patienten själv ansöka om men då måste patienten ha krafter så det räcker. Sådan är åtminstone situationen för en del sjuklingar i Billinge.  Sådan är omtanken i Eslöv.

Men pappershögarna växte. Svaren från biståndsbedömaren Rosenqvist blev samma - det ingår inte i hemtjänstens arbetsuppgifter. Situationen blev ohållbar. Snickaren började berätta om pappershögarna för människor som han kom i kontakt med. Det blev i pinsamt för biståndsbedömaren. Till slut bytte hon bort omvårdnaden om snickaren med biståndsbedömaren från Löberöd – Lena Hägersten. Att Lena fick nära 4 mils körning till sin patient betydde inget. 

Snickaren fick låna en elrullstol från Regionkontoret.. Tyvärr var det en trehjuling med små hjul som var mycket olämpligt på dåliga vägar. Snickaren körde och välte. Han fick ett djupt sår ovanför ankeln på det förlamade benet. Det tog åtta timmar för en doktor på Universitetssjukhuset i Lund att få stopp på blodflödet. Här sydde man ihop såret. Men någon antibiotika gavs inte.  

 Katten Lisa (snickarens katt) hittades av grannen haltande på den ena foten. Grannen tog katten till veterinär som skrev ut recept på antibiotika. I övrigt fanns ingen synlig skada. Sen vistades katten Lisa hos en stödfamilj i Lund en vecka. Detta bör jämföras med vad som hände snickaren då han fick ett djupt sår på benet ovanför ankeln. Han fick ingen antibiotika. Han kunde inte stötta på benet men transporterades hem klocka 10 på kvällen utan hjälp eller tillsyn i hemmet. Han hade en hink vid sängen att kissa i. Han klarade inte att stå på vänsterbenet för att kissa i hinken. Det mesta kom utanför. Sen svullnade högerbenet på grund av infektion så det blev dubbelt så stort som det andra med en fruktansvärd värk som följd. Nu längtade snickaren efter att vara katt för då skulle han få bättre behandling. Såret måste syster Inga jobba med tre och en halv månad för att få läkt.

När Snickaren satte igång att sprida information om hur det går till i vården började det äntligen hända saker. Snart fick han både parkeringstillstånd och hjälp med pappershanteringen så att han kunde betala räkningar. Men det hade gått 13 månader. De arma byråkraterna kan inte avstå från njutningen att förtrycka handikappade människor istället för att hjälpa. Säg vad ni vill men någon önskan att hjälpa sjuka/handikappade människor kan man inte tala om - åtminstone inte i Eslöv. Det är den här sortens vård som handikappade människor har att förlita sig till. Rätta benämningen på den vård som ges är vanvård.  Kommunalrådet Cecilia Lind (s) vägrar att prata med snickaren i denna fråga.

Det blev valtider och snickaren gick in på Moderaternas kansli vid torget. Han ville diskutera rättslösheten. Peter Melinder (m) som bebor Örtofta slott var i lokalen. Han avbröt genast snickaren och sa åt honom att han ska inte gå omkring och prata skit för någon rättslöshet har vi inte. Melinder tillhör tungviktarna  i Eslöv. Snickaren fortsatte med att han hade själv blivit stämd till rättegång utan att få veta varför han var stämd till tinget. Melinder höjde tonen och tog på ett arrogant sätt till ytterligare en förmaning. Då tog snickaren fram sin bok "Ta Fast Boven" och visade en kopia av tingsrättens beslut att Per-Olof Nilsson inte skulle få veta varför han var stämd till tinget. Nu blev det för mycket för politikern Peter Melinder och han körde ut snickaren.

 Snickaren körde till kommunhuset och parkerade på handikapparkeringen. Efter en halvtimme var han färdig. Då hade man fått tag i en parkeringsvakt som lappade bilen med 400: - i böter. Man hade återigen visat att det är roligare att förtrycka människor än att hjälpa. Byråkraterna kände att förtrycka handikappade människor.

 Snickaren och Gert Sjögren besökte Ingemar Nilsson (han som gjort utredningen) för att diskutera lagparagrafen om parkeringstillstånd för rörelsehindrade. Snickaren bad Ingemar Nilsson att läsa upp texten. Kan du förstå, han inte hitta paragrafen. Snickaren gav honom god tid att leta. Till slut bad snickaren att få låna den där lilla handledningen som gatuchefen bläddrade i. Det dröjde inte länge förrän snickaren läste paragrafen högt. Men att få fram en diskussion gick inte. Gatuchefen sa bara att nämnden har fattat beslut. Sen var besökstiden slut. På vägen ut gick Sjögren och snickaren förbi dörren till chefens tjänsterum - Lars Anselm (den administrative chefens tjänsterum). Ett anslag upplyste förbipasserande om att chefen arbetar hemifrån.  

 Tony Hansson (s) som är ordförande i Samhällsbyggnadsnämnden Ingmar Nilsson arbetar klarade heller inte att prata med snickaren fastän det var valtider. Det enda han sa var att snickaren bad själv om parkeringsböter. Han har lätt att snickra ihop argument. Dessa behöver inte vila på sanning och verklighet. Spänningen växte. Snickaren var väl medveten om hur lite makthavare tål av kritik. Vad var att vänta?

Snickaren tog kontakt med den nya administrativa chefen på Samhällsbyggnadskontoret och jävförklarade Ingemar Nilsson. Resultatet blev en otäck hotelse. Jävförklarar du honom kommer det att bli värst för dig själv. Vad menas egentligen med sådana hotelser? Snickaren var väl medveten om att byråkrater inte tål något. Ändå skickade han in en skriftlig jävförklaring.  

Mordförsket vid Ellinge Slott 2007

Runt hela jorden har sanningssägare i alla tider blivit utsatta för mordförsök och mord. Sverige är inget undantag. Vi skall nu titta på det tredje mordförsöket som författaren/Billingesnickaren blev utsatt för.

Den 25 februari 2007 satt snickaren och drack kaffe på servicehemmet Karidal i Eslöv. Hotelserna klingade ännu i hans öron. Han brukade gå dit för att äta mat och dricka kaffe. En ung trevlig man vid namn Jonas Pettersson frågade om han kunde få skjuts hem. Han sa att han bor vid Ellinge Slott. Det ligger tre kilometer söder om Eslöv. Snickaren visste inte då att ynglingen bodde bara 500 meter från Karidal. Såsom handikappad hade snickaren fått mycket hjälp av människor. Så snickaren beslöt att hjälpa honom.

 – Du kan stanna här, sa Jonas, när de kom till Ellinge, så går jag resten av vägen.

I samma stund som den handikappade Nilsson stannade ryckte Jonas till sig bilnycklarna och började slå med knuten hand på snickarens ansikte. Så befallde han snickaren att lämna bilen. Då snickaren inte gjorde som Jonas sa gick denne runt bilen och drog ner honom på vägen och fortsatte sparka och slå honom. De flesta sparkarna riktades mot huvudet. Snickaren låg helt hjälplös på vägen och måste ta emot misshandeln. Rättsmedicinen som undersökte Nilsson fann 25 sår på kroppen. När Jonas sparkat sig trött tog han bilen och körde 200-300 meter.  Sen vände han och körde över offret.  Snickaren svimmade och sen dumpade Jonas honom i ett dike med blötsnö. Dumpningen skedde på det område i Ellinge där diket är djupast. Där kan du ligga din djävul tänkte Jonas.

Med tiden vaknade snickaren och kunde leta rätt på mobiltelefonen. Han kom ihåg numret till SOS och kunde ringa. Både polisbil och ambulans kom till platsen och skjutsade honom till akuten i Lund. Jonas körde hem till Eslöv. Han tog inte vare sig portmonnä eller plånbok. Syftet var inte att ta pengar. Syftet var att döda.

Bilden visar benet efter överkörningen sen läkaren spikat ihop benpiporna

När Jonas kom till Eslöv ringde han omedelbart till två vänner och talade om att han kört ihjäl en människa. Båda är poliser. Den ene är god vän till Jonas. Den andre är Jonas farbror. Att Jonas sparkade så intensivt och så länge visar tydligt att hans uppsåt var att döda. Sparkarna var så hårda att det uppstod blödningar i hjärnan. Näsan stod på kvart i tolv.

Hade Jonas varit ute efter att bara ta bilen så hade han kört hem till Eslöv så snart han fått snickaren ur bilen. Men syftet var att döda. Jonas hade en tid bott vid Ellinge Slott. Han kände vägarna omkring  Slottet.

Under förhandlingen i Tingsrätten sa domaren till Jonas och hans advokat att "Nilsson har begärt 250,000 kronor i skadestånd. Hur mycket kan du godkänna?"

Efter överläggningar mellan Jonas och hans advokat godkände gärningsmannen 80,000. Tingsrätten dömde honom till två års fängelse. Vidare att han skulle betala 80,000 i skadestånd. Hovrätten dömde till 2 år och sex månader samt 104,000 kronor i skadestånd.

I Hovrättens dom deltog hovrättsråden Cecilia Gilljam och Ingela Sundin samt hovrättsassessorn Anna Graninger. Vidare nämndemännen Åke Sundkvist och Tina Pettersson. Ingen i rätten framförde avvikande mening. Ingen uppfattade att redan inledningen av samtalet på Karidal visar att gärningen var planerad. Jonas måste ha haft ett uppsåt annars hade han inte vilselett snickaren som han gjorde. Jonas förnekade att han haft uppsåt. Och snickaren hade inte ork att föra sin talan. Vanliga människor förstår att Jonas måste ha haft uppsåt att döda. När Snickaren efter mordförsöket kom till akuten i Lund var ansiktet en blodpölsa och ögonen var igenmurade. Näsan pekade på kvart i tolv.

 Jonas försvarsadvokat Arne Gustafsson pratade mycket i Hovrätten om hur god och snäll och empatisk Jonas är. Advokaten ingav ett intyg till rätten hur god Jonas är. Snickaren fick aldrig se intyget trots att han var part i målet. Hovrätten skrev i domen något om att Jonas inte hade lämnat Nilsson i blötsnö utan att visa omtanke. Jonas hade ringt till sina två polisvänner men han hade inte sagt var han lagt offret. Jonas hade inte ens talat om var det hände. Han hade heller inte ringt till polisstationen och berättat. Så vari bestod empatin? Ändå fann Hovrätten att Jonas visat omtanke. Värre hån kan ett offer inte uppleva. Hovrättsledamöterna lekte.

 I Tingsrätten och Hovrätten hade snickaren inte hämtat sig. Han led av sviterna både efter stroken och mordförsöket. Han orkade inte argumentera för sin sak vare sig till sin egen försvare Leif Persson eller åklagaren Helena Henriksson. Snickaren skulle velat att det poängterades kraftigare att Jonas synes ha haft syfte att döda redan när han vilseledde och lurade ut snickaren från Karidal. Under en paus i rättegången drog advokaten och åklagaren in Nilsson i ett rum. Det gällde synen på brottsplatsen som snickaren hade begärt. Detta skulle enligt dem båda vara helt överflödigt och bara förstöra den positiva anda som fanns. Snickaren var för svag för att argumentera. Så han gav sitt samtycke till att begäran om syn på brottsplatsen återkallades. Varken poliserna som grep Jonas några timmar efter dådet eller hans kompisar som han ringde till har gett uttryck för att han var förvirrad. Talet om glömska är inget annat än en planering mellan Jonas och hans advokat. Jonas har heller inte behövt lämna ifrån sig nycklarna till snickarens bostad. Att få skadestånd för de stulna nycklarna var ännu mer avlägset. Därmed kan man säga att domstolen inbjudit Jonas att göra ett nytt försök att ta livet av snickaren. Domstolen kan naturligtvis på nytt tillåta Jonas att glömma vad han gjort.  Hovrättsledamöterna framstår mer som ett lekråd än att vara seriösa i sin yrkesutövning. Jonas är sinnesundersökt och befunnen straffmogen. Hur kan hovrättsdomarna då godta och väga in i domen att gärningsmannen glömt vad som hände. Och hur kan domarna besluta att Jonas visat prov på omtanke när han bara ringde till sina vänner och berättade att han kört ihjäl en människa. Hade han åtminstone ringt till polisstationen. Vad Hovrätten presterat är inget som går hem hos allmänheten. Vanliga människor förstår att syftet var att döda. Lekrådet i hovrätten låtsades inte förstå! eller var det så att ledamöterna inte förstod!

Om man gör en jämförelse mellan domstolarnas ledamöter och Jonas angående förståndet så vinner Jonas. Han har lärt sig hur man ska argumentera för att förleda domarna. Dessa förstår inte hur smart Jonas är.  

Författaren vill poängtera.

Jonas tog inga pengar. Uppsåtet var endast att döda. Han var så övertygad att han dödat snickaren att han ringde till två poliser så snart han kom till Eslöv, en av poliserna är hans vän och så ringde han till sin farfar, men han ringde inte till polisstationen. Han talade heller inte om var han hade dumpat offret. Om snickaren hade  varit polisman, byråkrat eller politiker då hade man i Hovrätten genast förstått att det funnits syfte att döda och straffet hade hamnat på samma nivå som vanliga människor anser skäligt.

 Redan när protestantismen infördes dömde makthavarna lika ensidigt för att inte säga lika partiskt. Var god studera historien innan du låter dig gripas av lust att angripa snickaren för fel i framställningen.

Makthavarna har i alla tider tystat sanningssägare. Mordförsöket vid Ellinge Slott är grymt. En del gott folk säger att sånt här händer inte i Sverige. Men någon bevisning för sin teori har man inte. De godtrogna borde också läsa böckerna Boven 1758 samt Ta Fast Boven av Per-Olof Nilsson

Advokaten överklagade till Högsta Domstolen. Men där tillät man inte fortsättning på rättegångarna. Snickaren gav uttryck för att överklaga till Europadomstolen. Men det finns ingen advokat som engagerar sig för klienterna när man är beroende av att göra karriär i samhället. Advokaterna agerar snällt och lydigt på sin lekhörna! De vill ha arbete. Det är det som styr dem.

 Snickaren ser sammanhang mellan hädelser som timat vid Ellinge Slott och vad som hänt sen han började utöva smhällskritik år 1980.

Upplevelser i Byråkratin        

Se böckerna Boven 1758 10:e upplagan samt Ta Fast Boven 3:de upplagan.

a/Misshandel på häktet (häktestiden var 3 månader) när fyra fångvaktare misshandlade snickaren så att han låg på sjukavdelningen 3 veckor. Misshandeln och häktningen kom 1982 omedelbart efter det att hans första bok kom från tryckeriet. Vid taxeringsrevisionen hade man inte ens funnit så mycket fel att man kunde ta ut skattetillägg.   

b/Polismannen Göran Larssons broder försökte i vittnes närvaro köra över snickaren. Polismyndigheten och åklagaren gjorde inte ens någon utredning eftersom man hade den åsikten att polisens broder saknade uppsåt.

c/Personalen i en polisbil och ambulans skulle kontrollera snickarens körkort klockan ett på natten 300 meter från snickarens bostad, som ligger vid en enslig väg ute på landet. Sannolikt hade man planerat att göra batongpölsa på snickarens kropp. Händelserna visade att man inte stoppade Nilsson i syfte att kontrollera körkortet.

d/Världsskandal i Svensk domstol. Författaren drogs till rättegång utan att få veta vad han anklagades för.

e/ Från första början tog myndigheterna allt vad han ägde efter en taxeringsrevision utan att man fann något fel.

Författaren Per-Olof Nilsson ställdes inför skranket utan att få veta vad brott han begått.

Han kontaktade då tingsrätten och krävde att få veta både var och när han skulle ha begått brott.  Tingsrättens svar:

Citat ur domstolsbeslutet (aktbilaga 44 B 216/90, 1991-01-28, avd 3:1): 

”I anledning av yrkanden, muntliga och skriftliga, från Per-Olof Nilsson, att åklagaren skall åläggas att avge förklaringar vari brottet består meddelar tingsrätten följande

BESLUT

Per-Olof Nilssons yrkanden lämnas utan bifall. Mot beslutet får talan ej föras särskilt.

Axel Lundqvist." 

Vi fortsätter med Mordförsöket vid Ellinge Slott.

På Akuten sövdes snickaren ner sen man klippt av kläderna. Mordförsöket gjordes en söndag. Sen opererades han på måndagen och lades in på Ortopeden avdelning 11. Den första veckan kom polismannen Lennart Lindh och advokaten Leif Persson två gånger för att prata med snickaren. Men de fick ingen kontakt med honom.   

Både rikspress och lokalpress skrev om det brutala mordförsöket. Det gick inte en dag utan att snickaren tänkte på vad som hänt.

Han visste tidigare att byråkratondskan var stor. Han hade svårt att förstå myndigheternas agerande,

En dag sa sjuksköterskan på Ortopeden att det skulle bli vårdplanering. Snickaren begärde att få komma till Orups-Sjukhuset för rehabilitering. Det gick inte för man ville inte ha honom förrän benet var så läkt att han orkade med det hårda träningstempot. Men han fick istället komma till Kärråkra Rehab i Eslöv. En dag överlämnade taxi honom tillsammans med en plastpåse med hans sönderklippta kläder till Kärråkra Rehab. Här mötte han en annan värld.

Vården Kärråkra Rehab, Eslöv (från 12 mars 2007 och framåt) 

Redan ingången till avdelningen såg trevlig ut.

 Sofia.  Strax efter klockan ett på eftermiddagen kom en ung kvinna in på rummet. Hon tog i hand, presenterade sig och hälsade välkommen. Sen satte hon sig på golvet och talade om att hon är sjukgymnast på Rehab. 

 – Vi kommer att få mycket med varandra att göra.

Finns det så trevliga flickor i Eslöv tänkte snickaren. Hon hade bara lite långt hår. (I övrigt var hon okey att titta på.)

– Skulle du möta något som du inte är nöjd med så vill jag att du talar om det, sa hon.

Sofia samlade en grupp patienter varje förmiddag för att gymnastisera med dem. Hon besitter mycket kunnande och hon älskar sitt arbete. Hennes initiativförmåga är imponerande. När hon en dag fått igång gruppen upptäckte hon att en äldre patient somnat på britsen. Han hade varit amatörsångare under sin aktiva tid. Sofia började behandla även den äldre mannen medan han sov. Han fortsatte att sova. Det gick inte att få liv i honom. Sofia började sjunga i örat på honom och nu lyckades hon tränga in till hans medvetande. Snart började de sjunga duett allt medan hon behandlade hans stela ben. Detta är ett av de många otroliga minnen patienterna har från Rehab i Eslöv.

En dag hade snickaren mycket ont i det brutna benet. Han bad så grant han kunde att slippa att gå i barren. Då satte Sofia sina genomborrande ögon på honom. Så stod hon tyst och bara tittade.

Snickaren smälte och efter en stund sa han

 – Jag ska försöka om du sjunger en bit.

– Vad vill du höra, frågade hon.                    

– Något om Lapplisa blev svaret. 

Efter en stund började hon sjunga. Det blev något om en lapplisa som gick omkring och lappade bilar. Sofia diktade samtidigt som hon sjöng.

Så blev det tyst igen. Sofia stod stilla och bara tittade. Nu var snickaren tvungen att gå i barren fastän smärtan gjorde att han skrek för varje steg. Sofia hade gjort sitt. Hon är en av de härligaste människor han träffat.

 Syster Leena på Rehab är en underbar flicka. När hon kommer in i rummet var det som om hela rummet fylldes av solsken. Hon delar patientens glädje och bekymmer. Det bästa med syster Leena är att hennes underbara sätt. Snickaren var fortfarande groggy efter mordförsöket och det resulterade i en lustig kommunikationsmiss mellan syster Leena och snickaren. Hon råkade fylla i en ruta för sambo när hon skulle notera snickarens kontaktman. Det fick oanade konsekvenser när snickaren senare begärde promenadhjälp på grunt av sitt dåliga ben. Men syster Leena tillhör de raka människorna och det var helt naturligt för henne att göra rättelser när hon hörde talas om konsekvenserna.

 Ewa älskar sitt arbete bland halta och lytta, döva och blinda. Ingenting ger henne större tillfredsställelse än att hjälpa dessa människor till en dräglig tillvaro. Hon har en hobby. Med pennan fäster hon patienterna på pränt med karaktär och allt. Påsken 2007 fångade hon Billingesnickaren med några penndrag på ett påskägg. Hon tog fram både skäggstubb och karaktärsdrag. Hur man än beundrar henne finns det ingen möjlighet att överskatta denna underbara människovän.

Camilla. Var en medelålders flicka med skärpt blick. Det var angenämt och roligt när Camilla kom och väckte på morgnarna. Hon frågade alltemellanåt om det var något mer hon kunde göra för patienten. En gång frågade hon snickaren om hon kunde få titta på hans händer. Det fick hon naturligtvis. Sen drog hon upp en sax och klippte naglarna. Hon var så rar och så söt och go att snickaren hade lust att klappa henne, men han vågade inte.

Anmagret. Den 1 april var snickaren kvar på Rehab. Den dagen är det tillåtet att busa. På Kärråkra bodde även katten Måns som hade eget rum och egen toalett. Det var en mycket bortskämd katt. Endast godbitar dög åt honom. Han gick inte till patienter där han inte fick klapp och vänligt prat. Under natten till den 1 april körde snickaren i sin rullstol ut till nattvakten. Hon befann sig i den stora hallen. 

– Ska vi nu ha en katt till?  

Det visste hon inget om.

– En katt gick in under soffan, sa snickaren.  

Det dröjde inte länge förrän nattvakten kröp på alla fyra och letade katt. April, april! sa snickaren skadeglatt. 

När snickaren kom till Rehab var han sargad till kropp och själ. Han var långtifrån bra när han skrevs ut den 3 maj 2007. Men på Rehab hade han ändå haft en tid av bättring. Vid hemkomsten var det ingen från kommunen som mötte vare sig terapeut, sjukgymnast eller sjuksköterska. Sjukgymnasten Sofias avskedskram och lyckönskan värmer ännu.

Patienten Inga var diakonissa i Jönköping. Hennes man var kyrkoherde i samma församling. När han dött och hon fått pension flyttade hon till Eslöv. Nu var hon intagen på Rehab efter en stroke. Snickaren bodde och verkade en kortare tid i Jönköping. Hon hade gott utseende och en underbar sångröst. När hon sjöng rycktes åhörarna med av hennes värme och innerlighet. Hon var ofta anlitad som solist i församlingen. En kväll satt snickaren bland publiken. Han rycktes med av hennes underbara framträdande. När sångaftonen var slut letade han sig fram till henne. 

 Jag vill bara tacka för en givande kväll. Han tog hennes hand. Hon var så mjuk och så varm. Detta var den underbaraste sångstund jag upplevt. Så har ingen sagt förut sa hon och gav honom en klapp på kinden. En tid efteråt möttes de apropå på torget. Det blev en lång pratstund. Och han fick uppleva samma berusning i kroppen som i församlingshemmet. Nästa gång hon hade en sångafton satt han åter bland publiken. Nu stod de och pratade även sen publiken gått. Plötsligt frågade snickaren: "Hur många gånger har du varit gift?" Hon tystnade men hon stod kvar. Det såg ut som om hon chockades. Förlåt sa snickaren. Det var inte meningen. Det blev feltryck. Snickaren blev förvånad över att hon stod kvar. Ingen sa inte något men deras hjärtan hade fått kontakt.

Nästa gång de möttes anförtrodde Inga.

"Min man är som ett isberg." Efter ett långt samtal på torget, frågade Inga efter snickarens adress. Jag är ofta ute på hembesök så jag kan hälsa på någon gång när jag kommer i närheten av Fornkullegatan. Detta underligga samtal blev början till många hembesök hos snickaren. De stöttade varandra. Båda hade något att ge varandra. Hon sjöng nästan varje gång hon gjorde hembesök hos honom. Och hon lyssnade med inlevelse när han berättade om sina upplevelser i livet.

 Arbetet hos byggfirman var snart tillända. Och han flyttade tillbaka till Eslöv. Det blev en lång rad telefonsamtal. De träffades också några gånger fastän Inga hade sitt ”isberg” där hemma. Inga reste lite oftare och hälsade på sin dotter i Helsingborg. Trots Ingas och snickarens känslor för varandra svalnade deras förhållande. På Rehab placerades de vid samma matbord. Både snickaren och Inga kände igen varandra men de uppträdde som främlingar inför varandra. Det hade gått många år sedan de träffades.

 "Jag gick några gånger på dina sångaftnar i Kristina församlingshem."

Ja, jag kommer ihåg dig. Deras samtal blev trevande men de väckte många minnen.  

När Sofia behandlade henne i träningshallen höll han sig på avstånd. Man hade en speciell stol som man måste hålla sig i samtidigt som man försökte resa sig från rullstolen. Sofia stod vid sidan och höll i Inga. Det var helt fantastiskt vad Inga koncentrerade sig. Snickaren ville prata med henne men han kunde inte för han förstod att hon inte ville avslöja att de kände varandra. Inga var mycket dålig. Sofia var tvungen att gå och hämta Inga på hennes rum varje morgon till träningen. Inga fick ställa sig i den speciella stolen flera dagar. Inga spelade trots sjukdomen sina kort mycket bra. Snickaren märkte ett och annat förstulet ögonkast från hennes sida. Han  satt andlös i rullstolen. Han var förtrollad av alla minnen från tiden i Jönköping. 

En dag var tiden mogen för Sofia att låta Inga resa sig medan Inga höll sig i barren. Sofia stod tätt intill Inga och höll henne hårt så att hon inte skulle falla. Detta moment upprepades några dagar. Snickaren var tvungen att flytta sig till andra sidan träningshallen. Förtrollningen satt i. Han kunde knappast ens andas. Det som plågade honom mest var att han inte fick veta hur Inga kände det. Tänk om han ändå hade vågat fråga.

En dag sa han ändå. Det är fint väder i dag. Ja, solen skiner, fick han till svar. Sen fick han inte fram mer. Han gick som i dvala. Vid matbordet hördes hennes hostattacker när hon skulle äta. Det fanns måltider då hon inte fick i sig nånting. En dag kom en logoped och tittade på medan Inga åt. Hon fick i sig så lite mat att man gav henne näringsdryck. Detta kommer hon aldrig att klara tänkte snickaren. Dottern kom och hälsade på sin mamma varje dag efter jobbet. Inga började tala lite mer med andra patienter. Stroken hade inte tagit talförmågan. Inga kvicknade till och i träningshallen började hon skicka en och annan blick till snickaren. Inte ens Sofia märkte något hur det var ställt med Inga och snickarens förhållande eller så var hon mycket duktig att dölja saker. Så här förflöt dagarna en tid. Båda patienterna kände en stegrande spänning. Det var uppenbart att det skulle brista en dag. Snickaren satt i sin rullstol och bara tittade på Inga. Hon märkte det så sa hon. "Kom får du sitta i mitt knä." Detta var mer än snickaren tålde. Han tappade andan. Luften stod stilla. Tiden stod stilla. Så reste han sig och stapplade över golvet. Han hade så ont att han skrek aj, aj, aj för varje steg. Men fram till Inga skulle han. Sjukgymnasten Sofia stod stilla och bara tittade. Snickaren stapplade fram utan det röda säkerhetsbältet på sig. Han satte sig i Ingas knä. Hon började sjunga. Då gick Sofia och hämtade en kamera. Under sitt snart trettioåriga liv hade hon aldrig varit med om så förtätade ögonblick. Sofia blev mållös. Ingen trodde att de skulle få se sjukgymnasten mållös. Så här förflöt dagarna en tid. Båda patienterna kände en stegrande spänning. Det var uppenbart att det skulle brista en dag. Snickaren satt i sin rullstol och bara tittade på Inga. Hon märkte det så sa hon. "Kom får du sitta i mitt knä." Detta var mer än snickaren tålde. Han tappade andan. Luften stod stilla. Tiden stod stilla. Så reste han sig och stapplade över golvet. Han hade så ont att han skrek aj, aj, aj för varje steg. Men fram till Inga skulle han. Sjukgymnasten Sofia stod stilla och bara tittade. Snickaren stapplade fram utan det röda säkerhetsbältet på sig. Han satte sig i Ingas knä. Hon började sjunga. Nu gick Sofia och hämtade en kamera. Under sitt snart trettioåriga liv hade hon aldrig varit med om så förtätade ögonblick. Sofia blev mållös. Ingen trodde att de skulle få se sjukgymnasten mållös.

Tiden efter visstelsen på Kärråkra Rehab    

Sjukgymnast misslyckades

Efter utskrivningen fick snickaren träna på Kärråkra vårdcentral.

 Exakt när misslyckandet ägde rum är inte känt. Under ett träningspass hos sjukgymnasten Louise kunde snickaren se att en manlig gymnast bar ett jättestort paket i trädgården.    

– Vad var det han bar på frågade Louise sin kollega Annette.

– Han städade ut ett lik svarade Annette

– Städade han ut ett lik? frågade Louise.  

– Ja, han hade misslyckats med en patient.

Snickaren sjönk ihop. Chocken var total. Precis innan snickaren fick golvkänning grep Louise tag i honom sås att han slapp att skada sig.

 Skämten bland sjukvårdspersonal kan ibland vara grova. Personalen får faktiskt utstå en hel del från patienterna. Egendomligt nog klarar personalen inte alltid de grova skämten. 

 Arbetsterapeuten Maritha Pettersson hade ett antal gånger sagt åt snickaren att han inte skulle kritisera byråkraterna. Hennes förmaningar gick inte hem. Så skulle hon gästa PRO i Billinge. Hon skulle tala om hur man arbetar i Hemvården. Snickaren tog dit och talade om hur det går till. Dagen efter ringde hon till kommunen och begärde att få slippa Per-Olof Nilsson. Terapeuten Ingrid blev utsedd att efterträda Maritha. Hon kom och tittade och godkände honom. Hon kom en gång till och då sa Nilsson att han egentligen inte är så besvärlig bara han får som han vill.  PRO styrelsen diskuterade också vad man skulle göra. Bertil Hansson talade om att han hade gaggat. Ingen i styrelsen har anmält annan åsikt. Något intresse hur det går till i verkligheten har man inte. Snickaren talade också med Klemedsson och ordföranden Sven Enberg. Men något intresse för hur det går till i verkligheten finns inte.

Polisen ringde

Polisen sa att en journalist från högskolan i Kalmar behövde ha en intressant människa att intervjua. Kan du ställa upp.

Jodå, han kom. Men frågorna avslöjade att polismyndigheten hade mest intresse av intervjun. Visserligen lovade Magnus Anderberg från Kungshult att han skulle skicka kopia av artikeln. Men det kom aldrig någon artikel. Polisen fick naturligtvis vad man önskade.

Midsommarfest

Snickaren gick och tänkte hur livet kunnat bli som det blivit.

Snart skulle det bli midsommar. Han köpte en del godis så att han skulle känna att han firade. Vad som överskuggade allt var att han kände tacksamhet över att han levde. I år skulle han fira helgen ensam i lugn och ro.    

Klockan tolv på natten skulle han öppna den traditionella sillburken. Han kom inte längre i firandet.  På ett ögonblick spolierades firandet. Den förlamade handen förmådde inte hålla sillburken medan han öppnade. Den föll i golvet och innehållet spred sig. Det tog ett par timmar att städa upp. I sitt förlamade till stånd klarade han inte att torka upp vad som stänkt på fotlisten. Han blev tvungen att ringa till hemtjänsten och i all ödmjukhet be om hjälp. 

Promenadhjälp

Snickaren frågade den kommunala sjukvården om han kan få promenadhjälp. Han går väldigt dåligt. Biståndsbedömaren Lena Hägersten kom hem till honom. Hon hade med sig lite papper från kontoret. Då sa hon att det här blir svårt eftersom du har en sambo. Men det gick inte att få veta vem sambon är.  Då ändrar vi till särbo sa hon. Snickaren ville veta namnet även på särbon. Det gick heller inte. Lena Hägersten skickade ett skriftligt avslag på förfrågan om promenadhjälp.

 Snickaren skrev en skrivelse till Omsorgsmyndigheten. Han påpekade att han är förlamad efter en stroke så han klarar inga nattliga aktiviteter.Han anhöll om att myndigheten skulle utreda vem som skrivit uppgifterna om sambo och särbo. Den 17 januari 2008 skulle frågan behandlas på ett sammanträde. Snickaren gick till Skånska Dagbladet och visade skrivelsen. Det blev glada skratt på redaktionen och man skrev i tidningen om brevet till myndigheten.

Den 17 januari 2008 beslöt man att frågan ska utredas mer. Nu togs den upp och behandlades den 1 februari 2008. Den 1 februari beslöts att utreda ännu mer. Nu ska ärendet tas upp till behandling den 14 februari. Alla hjärtans dag ska snickaren få ta del av utredningen. Man kunde inte tänka att snickaren själv har den viktigaste kunskapen i frågan huruvida han har någon sambo/särbo. Det är rena diktaturmetoder som fått insteg i svensk byråkrati. Trots det myckna utredandet blev man tvungen att ge upp. Man hittade ingen sambo och ingen särbo heller som man kunde namnge. Syster Leena på Kärråkra ringde till Snickaren och bad om ursäkt för påståendet om sambo/särbo. Någon hjälp med gåendet blir det inte. Någon norm hur bra eller dåligt man går för att få hjälp finns inte. Det är helt godtyckligt. En annan biståndsbedömare i Eslöv sa om man olika adresser är man särbo.  Då är snickaren särbo med Sveriges alla kvinnor sa han. Nej, det krävs också, sa hon, att man har ett intimt förhållande. Då påpekade snickaren att han klarar inte några nattliga aktiviteter på grund av förlamning. Biståndsbedömaren erinrade sig plötsligt något arbete som väntade så hon hade inte tid att prata mer. Efter allt utredandet konstaterade Omsorgsstyrelsen att sambo/särbo frågan inte hade vägts in i beslutet om promenadhjälp. Hade det inte haft någon betydelse att snickaren tillagts en "obefintlig särbo" så hade biståndsbedömaren inte nämnt det heller. Med tanke på allt utredandet verkar det som om byråkraterna i Stadshuset har för lite att göra. Kanske även byråkrater och politiker med tiden kan lära sig att lyssna på människor.

Bottenskrap i utredningen om sambo/särbo

Värre bottenskrap på en utredning har snickaren aldrig sett. Var god tala om vad som krävs för att någon ska räknas som särbo. Tala också om namn och adress. Utredarna räknar med att icke sjukvårdskunniga människor ska kunna lyfta upp en person från marken. Får patienten ingen rehabilitering finns inget annat än rullstol för den handikappade. Då får man sitta inne hela dagarna och glo på väggar och tak.

 Dikt av Gun Hansson, Bjärnum  

Hos kommunen Per-Olof bad att få

promenadhjälp för att bättre kunna gå.

Omsorgen tyckte det nog var bra.

Vi kommer hem och diskuterar detta en da.

Men vid deras besök de sa

att hjälp av sin sambo till detta han skulle ta.

Per-Olof undrade vem mer än jag bor i mitt hus

mer än kanske en ynklig liten mus

man ändrade sej då och sa

att det en Särbo nog skulle va.

Per-Olof ville då gärna veta

vad denna okända Särbo kunde heta.

På detta Du ej i dag svar kan få,

men vid vid möte 18 jan. ja då

 skall du gärna detta veta få

Men den 18 jan kom och gick

inget svar Per-Olof fick.

Men han fick telefon från 4 olika kvinns,

om hjälp du behöver så vet du var vi finns.

Nu var goda råd dyra

hur skall han kunna klara fyra

när för nattliga övningar hans handikapp satt stopp

men ändå kanske det finns hopp

ty när Per-Olof på detta funderade

någon sa med en talja i taket det kanske fungerade

Hos omsorgen utredning till 1 februari måste fortgå

Man måste ju detta förfarande förstå

Arbetsbrist kan ju annars uppstå.

Per-Olof tycker att man en av de frivilliga kan få

Men då skall hon absolut sjukgymnast va

Den 1 februari Per-Olof väntade svar

Men utredningen var ej nu heller klar

Per-Olof väldigt nyfiken är på att få veta

Vad man kommit fram till att Särbon kan heta

Vore det inte enklare ändå

Att låta Per-Olof promenadhjälp få?

Ett skitbolag pratar skit på politikers sätt. Här följer kopia av brev.  (Kommunalrådet Cecilia Lind är den högsta tjänstemannen i Eslöv)

^{Billinge den 26 februari 2007}

^{Till Eslövs kommun}                                 

 ^{Attention: Cecilia Lind}

^{Har monopolföretaget Merab blivit ett skojarbolag? Brevet finns på Hemsidan http://www.boven1758.info/.  Brevet tas också upp i nästa bok som handlar om tiden efter stroke samt mordförsöket vid Ellinge Slott.}                                                            

^{När trekammarbrunnen tömdes hösten 2007 körde en tung lastbil på bron till utfarten. Bron skadades. Jag har haft en överenskommelse med Merab att lastbilarna skall köra den andra infarten. Detta har fungerat alla åren. När Merab gjorde överenskommelsen med ett entreprenadföretag undanhöll man överenskommelsen mellan Merab och mig.} 

^{Tre gånger har jag telefonpratat med Merab om att jag måste få bron lagad. Inget händer.}

 ^{Sen gammalt vet jag hur roligt det är för politiker att förtrycka människor – i synnerhet handikappade.}

 ^{Nu kräver jag ett omedelbart samtal med Cecilia Lind om mitt krav att bron lagas genast. Det räcker inte med löfte att den ska lagas. Man har lagt sig till med skitprat på politikers sätt.}

 ^{Per-Olof Nilsson}

^{Svar från Cecilia Lind:  ".................Enligt Michael Nilsson som bedömt skadan tillsammans med dig så kommer åtgärder att vidtagas vecka 11. Hoppas därmed att Du är nöjd."}

 ^{Nu är vi inne i vecka tolv. Ingen reparation kan skönjas. Vad kan man vänta när monopolföretag ägs och drivs av politiker.}

^{Inngen heder, ingen ära, ingen sanning, ingen ärlighet.}

Här är en ny skrivelse till kommunen. Brevet lät snickaren sprida bland allmänheten.

Information om byråkratlekar i Eslöv samt påminnelse om broreparation

I Eslöv har politrukerna enormt roligt när man leker med handikappade människor.

Man lät Merab - ett kommunalägt monopolbolag med en trettio ton tung lastbil köra över stenbron med kulturvärde när man skulle tömma min trekammarbrunn.

        Merab är underrättad ett flertal gånger om att bron måste repareras.

        Merabs entreprenör är underrättad ett flertal gånger om att bron måste repareras.

        Kommunalrådet Cecilia Lind är underrättad ett flertal gånger om att bron måste repareras.  

             Till Cecilia Lind

Dessa enorma ansträngningar för en handikappad människa med en högersidig förlamning har inte resulterat i annat än löfte att bron ska repareras.

Informationen kommer att sändas till regeringen, kommuner, handikapporganisationer med flera.

Samtidigt ställs frågan hur många gånger det kan anses skäligt att en ensamstående människa med ett svårt handikapp måste påminna om att bron måste repareras.

 Per-Olof Nilsson

Hultseröd, 241 95 BILLINGE

Påminnelse nr 1 den 1 april 2008

Påminnelse nr 2 den 3 april 2008

När snickaren kom hem efter diarieföringen ringde telefonen och man meddelade att bron skulle repareras dagen efter. Det är inget annat än vansinne att plåga handikappade människor på detta sätt. Kan det vara sjuka byråkrater som finner njutning i detta. Hade snickaren fortsatt att vädja på vanligt sätt så hade bron aldrig reparerats. De här skrivelserna visar att snickaren tog till ovanliga metoder. Därtill ska läggas att kommunen sedan gammalt vet att man har stora svårigheter att klara snickaren. Just när kommunledningens sekreterare diarieförde skrivelsen ringde snickarens telefon. En vän ringde och snickaren gav upplysning om att han stod i dårhuset och fick en skrivelse diarieförd. Sekreteraren hörde samtalet. Hon gick därifrån med svansen mellan benen.

 Här är ett annat exempel hämtade från brev till Eslövs kommun.  

                                                                                    Drn    2008-04-14

                                                                                                                                               128/08-700:0/

Omsorgsstyrelsen

 Att råka ut för byråkrati är ett värre helvete än stroke.

  Härmed begär jag utan fördröjning att skriftligt få ta del av vårdplaneringarna som berört mig efter insjuknandet i stroke i januari 2005.

Billinge den 9 april 2008

I Trelleborg blev en gammal kvinna sjuk och inlagd på något kommunalt vårdhem, Hennes son är politiker i kommunen. När sonen  besökte modern halv tolv på dagen låg modern fortfarande kvar i sängen. Personalen berättade då att man inte hinner med morgonsysslorna på grund av personalbrist. Några dagar senare utökades personalen vid vårdhemmet med tre personer. Livet är intressant.

Tror du förresten att en partikamrat till kommunalrådet Cecilia Lind fått sina böcker gömda och undanplockade från utlåningshyllorna på Biblioteket.

 Handikappade får dålig information om rättigheter och hjälp i Eslöv

Ibland får man bara bristfällig information, ibland rena lögner. En dag ringde snickaren till Kristina Warming som har hand om den mesta informationen till utländska delegationer som kommer från Fjärran Öster och frågade efter vem man kan vända sig till för att få lika god information som utlänningarna får om vård och omsorgen i Eslöv.

  - Nu är du dum, svarade Kristina!

  Med några droppar urin köpte snickaren en första frukost på Akuten i Lund.

Lördagen den 12/4 2008 gjorde snickaren den bästa affär han någonsin gjort. Snickaren drabbades vid halv tolvtiden på natten av kräksjuka. Det blev en mardrömsliknande natt med en nära dödenupplevelse. Han kräktes och kräktes. Hela natten låg han och svängde sig mellan varven som han kräktes. På morron vid femtiden ringde snickaren till nödnumret 112 och bad om hjälp för nu kunde han inte klara sig längre. Ambulansen kom och skjutsade honom till Akuten i Lund där han lades in på rum 9 och isolerades. Vänliga systrar kom och vårdade och tog prover. Sakta, sakta kvicknade snickaren till. Vid elvatiden sa en av systrarna att hon ville ha ett urinprov. Det är omöjligt sa snickaren för jag har kräkt upp all vätska i kroppen. Om jag hade fått äta lite frukost så kanske jag skulle lyckas. Då gick syster till Akutens pentry tog kaffe och gjorde några ostmackor. Med brickan i händerna sa syster till Snickaren. Det här får du när jag fått några droppar urin. Det blev affär. Med några droppar urin köpte han en första frukost på Akuten i Lund.

På krogen i Lund

Så snart snickaren fått tillbaka krafterna efter kräksjukan körde han ett ärende till Lund. Han höll med bilen utanför en krog och inväntade ett besök. När ärendet var klart gick snickaren in på krogen för att pigga upp sig. In kom också en lätt överförfriskad man. Så kom han till snickarens bord och frågade om han fick sitta där. Var bor du frågade han. Jag bor i Billinge svarade snickaren. Jag tycker att jag känner igen dig. Ja, jag känner också igen Dig, men jag kan inte placera Dig. Jag var präst i Kågeröd en tid, sa mannen. Men jag började min bana som lärare på gymnasiet i en Småländsk stad. Nu har jag förlorat min tro. Men jag ber till Gud att Han först ska hämta hem mig. Du förstår att jag klarar mig inte utan min fru. De båda gubbarna satt och pratade länge. Han beställde in ett glas sprit till. Han kände Snickarens story. Under tiden var han på toaletten två gånger. Bägge gångerna kissade han på sig. Som det kan bli! Nu tänker snickaren köra till krogen i Lund igen i hopp om att möta vännen.

Strokens dag

Någon respekt för människan existerar inte annat än

Hässleholm firade strokens dag den 15 maj 2008. Man inbjöd alla handikappföreningar i Hässleholm. En läkare talade, vidare talade en sjukgymnast, en arbetsterapeut och två övriga representanter från kommunen. Vidare skulle Snickaren från Billinge tala om att komma tillbaka från stroken. Han drog på som vanligt. När klockan blev 4 på eftermiddagen var det tid att sluta mötet så snickaren blev avbruten utan att få prata till punkt. På så sätt fick han inte prata mer än knappt 15 minuter av de 25 som han var tilldelad. Men folket hade roligt. Många kom fram och tackade för inlägget. Tjänstemännen tilläts att disponera snickarens tilldelade tid. 

Ytterligare en skrivelse  till kommunen

 "Omsorgsstyrelsen Eslöv

Dnr 191/08-700-:01, datum 2008-06-05

Det är en skam, en skymf, ett hån utan motstycke

Tisdagen den 3 juni 2008 var jag inne i träningshallen på Karidal. Jag hade bjudit en rullstolsbunden dam 90 år till mitt hem i Billinge. Hennes dotter hade lovat att komma hem och hämta sin åldriga mamma på kvällen. 

Jag är själv så pass svårt handikappad efter en stroke att jag inte klarar att lyfta en rullstol in i bilen.

Jag bad sjukgymnasten som ledde ett träningspass mellan 13.00 och 14.00 om hjälp att lyfta in rullstolen i bilen. Min bil stod på handikapparkeringen ca 15 meter utanför träningshallen. Men sjukgymnasten hjälpte inte till.

Med vördnad ber jag omsorgsstyrelsen om medverkan så att jag kan få hjälp att lyfta in rullstolen i bilen vid eventuellt kommande tillfällen.   

Billinge den 5 juni 2008-06-05

 Per-Olof Nilsson, Hultseröd, BILLINGE"

Efter en tid kom det svar från Omsorgsstyrelsen. Jag skulle få hjälp i framtiden gång.

Svenska Kyrkans syn på sanning

Stadsbiblioteket annonserade hösten 2008 ut ett berättarkaffe i biblioteket. Man skulle få berätta skrönor och annat och  t. o. m. sanningen . Kunde det vara sant. Det gav en del huvudbry. Snickaren visste hur farligt det var med sanningen. Han hade varit utsatt för mordförsök. Och hans böcker får inte stå på utlåningshyllorna. Han kom också ihåg att man inte fick lägga fram bevis i domstol om sanningen. Britt Collin är en annan som fått straff för att ha berättat sanningen. Hon blev nämligen fråntagen arbetsuppgifter hos polisen för att ha berättat sanningen under ed i en rättegång. Rune Andersson blev stämd till domstol för att ha berättat sanningen hur rättsväsendet fungerar – då flydde han Sverige och levde i annat land 1,5 år. August Strindberg flydde landet. Ingemar Bergman flydde. Vilhelm Moberg flydde och många andra har flytt genom åren.

Snickaren kontaktade kyrkoherden Torvild Evenson, Stehag,  Svenska Kyrkan, och bad om kyrkans välsignelse för att berätta sanningen. Men kyrkan har för lite erfarenhet av att förkunna sanning, så det blev ingen välsignelse. Sanningen tycks ha för lite intresse för kyrkan. Man kan inte annat än fråga sig varför inte prästerna har till uppgift att stödja sanningen. Hade snickaren haft mer ork skulle han på nytt kontakta  pingstpastor John S Torell i Sacramento, Kaliforninen.  En tid när snickaren var sjuk och förföljd av svenska myndigheter och bad att få förbön vid en Gudstjänst i Svenska kyrkan i Eslöv blev det nobben. Detta uppmärksammades av pingstpastorn i Sacramento. Församlingen i Sacramento tog upp Billingesnickaren till förbön,    

Hovrätten har en instans över sig när det gäller utdömt skadeersättning till brottsoffer.

”Överdomstolens” beslut 2009-02-03

”Brottsoffermyndigheten tillerkänner Per-Olof Nilsson brottsskadeersättning med sjuttiofyratusenåtta kränkning.” hundrasextiotre (74 863 kr), varav 4 132 för skadade kläder och glasögon, 2 231 för sjukvårdskostnader, 3 500 kr för sveda och värk samt 65 000 kr”

I ärlighetens namn betalade försäkringsbolaget en liten del av vad Hovrätten utdömde. Hovrätten utdömde skadeståndet till 104 000 kr.